Upp och ner
Jag känner frustration. Och sorg som är starkare och starkare var gång mensen kommer.
Samtidigt känner jag att jag inte kunde bry mig mindre. Självförsvaret har kanske kickat in. Att tanken på att det aldrig nånsin kommer bli något barn på något sätt tar bort förväntningarna och jag lugnar mig.
Det här suger. Så jävla hårt.
Räknar liksom månaderna tills vi försökt ett år så jag får göra den där jävla undersökningen nån gång.
/K