attbliforalder.blogg.se

Då var det dags för det allra första inlägget på den här bloggen. Om någon överhuvudtaget kommer läsa den vet jag inte men taken är väl att den först och främst ska fungera som någon slags ventilation för mig när det känns svårt, spännande, roligt och allt däremellan. 

För allt det där har jag hunnit känna hundra gånger om i den här resan mot att bli gravid. Att det skulle vara en sån berg och dalbana hade jag aldrig kunnat föreställa mig.

 

Så vem är då jag? Jag är 24 år gammal, bor sedan fyra år tillbaka med den man jag tänkt spendera resten av mitt liv tillsammans med. Jag har alltid haft en otrolig längtan efter barn och har sedan barnsben haft mamma, pappa, barn som favoritlek. Minns hur jag ofta stoppade kuddar under tröjan och lekte att jag var gravid och att jag alltid alltid vetat att jag ska bli mamma.

Min sambo å andra sidan har aldrig haft samma känsla, men den har sakta byggts upp under de åren vi träffats tills att vi för 1,5 år sedan bestämde att vi skulle ge det ett försök.

 

Men ni vet hur det är. Man kan ju vara redo men ändå inte redo. När är man redo?

För oss var en ny bostad ett måste, och en säkrare jobbsituation, för det har man ju förstått, att barn kostar pengar.

Så när vi i december 2018 flyttade och vi båda hade bättre jobb, så bestämde vi oss. Nu kör vi.

 

Jag hade sedan vi började planera själva barnaskapandet för 1,5 år sedan haft kopparspiral. För det hade man ju hört, att hormoner kan rubba cykeln och därför bytte jag till ett hormonfritt preventivmedel efter tio års p-pillerknaprande för att allt skulle vara i sin ordning. Så i januari 2019 åkte även den väck och jag var helt oskyddad.

 

I skolan på sexualkunskapen var informationen enkel - har en man och en kvinna oskyddat sex blir kvinnan gravid vare sig hon vill eller inte. Att vara skyddad och akta sig för sex var viktigt, för någon oönskad graviditet var inget man ville ha. Men det var aldrig någon som nämnde att det för vissa skulle vara lite krångligare än så. Och aldrig var det någon som pratade om dom som faktiskt inte kunde bli gravida.

 

Så när kopparspiralen åkte ut var jag lyrisk. Nu händer det. Nu ska jag bli mamma. För så var det ju jag hade lärt mig. Man bestämmer sig för att man ska bli gravid. Sen blir man det.

Men ja.. så blev det inte. Och inte månaden efter heller. Och heller inte nästa.

 

Nu är vi på försök nr 7.

Trots att vi försökt enligt konstens alla regler med ägglossningstest, regelbundet kärlekskneg, bisolvonmetoden, "försöka att inte tänka på det"-metoden (som om det skulle funka) osv osv.

 

Jag är i den åldern som ska räknas som den mest fertila. Jag är inte överviktig, inte heller min sambo. Jag har ägglossning varje månad enligt stickorna och har en regelbunden cykel. Jag äter "rätt", rör på mig dagligen och är så frisk och medicinfri som man bara kan bli.

 

Vi är fortfarande inte så långt gångna i våra försök att vi räknas som det ofrivilligt barnlösa paret. Vi har ju inte ens försökt i ett år, vilket ska vara helt normal tid för ett ungt friskt par.

Men ändå så gör det så jävla ont varje gång den där mensen kommer och man har levt på hoppet in i det sista.

 

Så. Detta blir min... ja, dagbok kan man väl kalla det? Som dom som vill kan läsa och kanske känna igen sig i något. Hur som helst. Här finns min resa mot att bli förälder.

 

/K